På jakt efter den underhållande poesin

LITTERATUR | RECENSION. Den första dikten i Malte Perssons nya samling ”Till dikten” är så ljuvlig att man bara vill lägga boken ifrån sig.

Det går ju inte att skriva särskilt många lika dynamiska dikter i en och samma samling. Kanske inte ens i ett och samma poetliv.    

Malte Persson har gett ut tre diktsamlingar, bland annat sonettsamlingen ”Underjorden”. Han har också skrivit prosa, som ”Edelcrantz förbindelser” som knep en Augustnominering 2008, men jag tycker att han är intressantast som poet. 

Dikten rör sig i världen

Som i den här öppningsdikten. Den heter ”Fanns poesin” och har karaktären av skapelseberättelse. Vi befinner oss i tidens begynnelse, i en sorts poesins genesis. Under solen betar getter i bergen. Tystnaden, som Persson skriver, är till slut mogen att brytas.

Och poesin, som liksom vilat i den pastorala idyllen, börjar då röra på sig. Den beskrivs som en sorts gäckande substans som hädanefter finns och rör sig i världen.

En gång fanns poesin

och den finns kvar

i skrevor här och där.

Som regnvatten i kaffekoppar

glömda på verandan.

Den dyker upp ibland

när vindar röjs och åkrar plöjs

och får förklaras av experter.

Den anrikas i näringskedjan

och gör folk och havsörnar

anemiska och drömska

utan att de anar varför.

Ja, hur skapas detta magiska som gör läsare och havsörnar drömska? 

Det är detta som Malte Persson frågar sig i ”Till dikten”. När han tidigare skrivit metadikter har han haft en tendens att bli för fiffig och fyndig, rent litteraturvetar-studentikos, men här skriver han en metadikt som är både lekfull, smart och vacker. Det är en ovanligt rik samling.

Han undrar: Vad är dikten? Men lika mycket: Var är dikten? 

Med frenesi ger sig Persson i kast med att försöka ringa in det. Han vet att det magiska sannerligen inte uppstår i alla texthögar som kallas dikter. Ändå måste poeterna hela tiden skriva, hålla på, för att det kanske ska materialisera sig.

LÄS MER – Specialskriven dikt av Malte Persson: Efter ännu ett terrordåd

Han jagar magin

Så Malte Persson håller på. Han försöker fånga poesin genom mängder av infallsvinklar, diskutera skrivande och läsande, men lika mycket tryckande, säljande, spridande, digitaliserande. I spänstiga dikter som ”Boken”, ”Till forms” och ”I helvetet” glider han mellan sina egna uppriktiga åsikter och en sorts tonsäker drift med allmänna föreställningar om poesi. 

Han försöker också jaga fatt magin genom själva skrivsättet. Poesin ”måste skapas/för att finnas”, säger han inledningsvis och skrider till verket: dikten får aldrig stanna. Ta den långa, rytmiska ”Är dikten” som börjar med ”Dikten är en gång” som några rader längre ner blir ”Dikten är ett gung” som snart blir ”ett gäng” och sedan ”en äng” och därefter "säng”. Det är en sorts språkliga löpningar där orden hela tiden måste befinna sig i rörelse för att poesin någonstans kanske ska uppstå.

Kritikerhumor

Låter det som ett gympass för poesin? Det är det. Det remarkabla med den här samlingen är att läsaren hela tiden är totalt övertygad om att alla spejsade och halsbrytande rader faktiskt hela tiden säger något väsentligt om poesin. Det är Malte Perssons språkkänsla som skapar det förtroendet. Mot slutet slinker det in dikter som går på tomgång, tack och lov inte allt för många, men då dör hans dikt omedelbart. 

Det här är en samling som mjukar upp orden, språket, hela föreställningen om vad poesi är. Själv har jag oupphörligt roligt när jag läser. (Det må vara kritikerhumor, men jag skrattar varje gång jag kommer till "Iliaden"-parafrasen: ”Sjung, o apa, om konsten som brann hos primaten Homeros”). 

Genom ”Till dikten” sörjer Malte Persson för att vi läsare ska vara i god form den dagen diktmiraklet sker. Den är också en uppmaning till alla skaldande systrar och bröder att inte förtvivla utan fortsätta att försöka fånga en flik av poesin. Till dem riktar Malte Persson det uppfordrande stridsropet: ”Poeter, mutera er!” 

LÄS MER – Specialskriven dikt av Malte Persson: Den svenska vanans dag

Av Åsa Beckman

Malte Persson är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras hans bok av Åsa Beckman, biträdande kulturchef och kritiker på Dagens Nyheter.